CX-träningen har gått riktigt bra i höst med mina mått mätt. Vanligtvis har jag ont i revbenen och vaderna när det är dags för första wåffelcrossen. Inga vurpor under träningen och ingen muskelbristning har gjort att både revben och vader har klarat sig. Ett uttryck jag ändå har haft i huvudet hela hösten är ”Det går fortare och fortare tills man kraschar.”
Idag var det alltså dags för årets första wåffelcross.

Jag är fortfarande inte bra på cx men jag blir bättre och bättre. Några gånger körde jag över min förmåga och jag var nära att gå omkull men varvtiderna var 30-40 sekunder snabbare än min snabbaste wåffelcross förra året. Jag har några partier där jag är snabb och det försöker jag utnyttja så mycket som möjligt. På sista varvet hade jag full koll på att ingen skulle passera mig bakifrån och jag var ifatt han framför mig som jag hade jagat en stund.
Vurpan kom inte för att jag körde för fort. Vurpan kom för att jag koncentrerade mig på han framför och inte på hindret. Över en liten kulle, en skarp kurva till vänster och sedan ett parti där jag är snabb fram till trappan. Där skulle jag köra om. Framhjulet släpper i kurvan när jag planerar var jag ska köra om och jag går i backen. Slår i hjälmen och vänster axel. Plockar upp glasögonen och hoppar på cykeln men jag har ont i axeln. Bär cykeln med en arm uppför trappan, gör riktigt ont i axeln nerför den ojämna backen men jag tar mig i mål.
En läkare som körde loppet tittade på axeln (tack så mycket) och han säger direkt att det är risk att jag måste operera. Det går fort på akuten, kanske tack vare att det är dr Robocop som undersöker mig. Det såg inte bra ut, troligtvis blir det operation imorgon.

Brutet nyckelben är inte roligt men om det ska hända någon gång så är det nu. 2014 bröt jag nyckelbenet 1:a maj och missade stora delar av säsongen. Nu är det långt kvar till Mallorca och östgötaloppet. Även om landsvägssäsongen är överlägset roligast så är det ändå tråkigt att missa cx-säsongen nu när det har gått så bra och den fysiska formen var i uppåtgående. Förra gången jag bröt nyckelbenet tog det 2,5 vecka innan jag började köra intervaller på allvar och 6 veckor innan jag tränade ordentligt utomhus. Jag vet inte om detta ser värre ut än förra gången men jag kommer ändå kunna sätta igång vinterträningen ungefär när jag hade planerat men jag startar på en lägre nivå än jag hade tänkt.
Nu kommer jag ha tid att blogga…..