Deppigt

Om jag ska vara ärlig så har jag varit ganska deppig i ett par dagar nu.

Lvg-säsongen är över och jag har absolut ingen träningslust. Jag förstår mig inte på människor som tränar för hälsa, utseende eller bara för att bli snabbare/starkare. Jag måste ha ett mål att träna mot och det måste en tävling.

Även om jag ska tävla lite i CX under hösten så har jag svårt att tagga till ordentligt som under lvg-säsongen. Nu har jag ingen panik än. I slutet av november startar träningen mot 2017 på allvar men jag måste hålla igång ordentligt fram till dess för att inte tappa för mycket.

Nu när jag saknar träningslust är ett perfekt tillfälle att tappa lite vikt. Jag ska göra det enkelt för mig och äta som vanligt men plocka bort frukosten på vardagar. Under säsongen vägde jag 85-87 kg.  Jag har inget viktmål utan vi får se vad vågen säger.

Jag får väl helt enkelt börja tänka på Mallorca och Östgötaloppet 2017 så kanske motivationen kommer tillbaka.

 

 

 

Annons

5 års väntan är äntligen över.

Bloggen har legat nere ett tag men jag lovade att skriva en racereport så här kommer den. Vi får se om det väcker lusten att blogga.

Jag köpte min första cykel juni 2011 men på hösten var jag för feg för att starta i La lepre stancas klubbmästerskap som var klubbens första.

2012 stod jag på startlinjen och givetvis trodde jag på seger. Varje gång vi cyklar bratteborgsrundan efter det så blir jag irriterad på mig själv. Jag kunde helt enkelt för lite om cykel. Trodde att jag kunde cykla ifrån folk från spets. Trodde att jag gick på max när det gjorde ont i benen. Så är det givetvis inte och då gick det som det gick.

2013 försökte jag men spurter och backar kommer jag aldrig vara bra på och 2014 var inte min grej.

2015 startade LLS konceptet de kör med nu vilket har varit väldigt lyckat och fantastiskt roligt. Ett linjelopp med ett stopp halvvägs där man kan välja att bara ta en lugn runda eller tävla. 2015 var det över 70 cyklister med lite drygt 10 i tävlingen.  Enligt stravas sufferscore var detta det näst tuffaste loppet för mig under 2015 men slutade med en andraplats efter en punka. En racereport finns här. https://bamasblogg.wordpress.com/2015/09/27/forlorade/

 

2016 var det över 90 anmälda, 17 av dem startade i race herrar och 8 i damklassen. 9 mil. Platt till fikastoppet men sedan kuperat och 4 tuffa backar. Det var lite kallt när vi startade men sedan var vädret perfekt.

Efter masterstarten attackerade jag som vanligt vid km 0. Det var ett par attacker inledningsvis men inget allvarligt och jag körde lite till Ramsjöholm för att sedan backa ner i svansen på klungan för att ”vila”. När vi rekade banan för två veckor sedan såg jag att de flesta skulle köra fel i Svarttorp. Banan var ritad på en liten grusväg där man tjänade några hundra meter och jag vet att de flesta inte kollar banan så noga. Jag hade berättat detta för Ola på den rek-turen och när vi närmade oss Svarttorp backade han också ner i klungan. Täten for förbi grusvägen och drygt halva klungan följde mig. Tillsammans med Björn och Ola försökte vi hålla hyfsad fart så de andra skulle få kämpa för att kamma ifatt.

Efter 7 km var de ifatt och loppet började på allvar. Björn och Robocop fick en liten lucka så jag stack men ingen av dem hängde på mig så jag gick solo i 5 km. När jag blev inkörd la jag mig på femte hjul och undrade varför Robocop, Jonas, Ola och Björn framför mig gick runt och körde lagtempo. När jag efter någon kilometer tittade bakåt för första gången såg jag att vi hade lucka till klungan så det var bara att börja hjälpa till. Jag och Robocop skötte dragjobbet själva ett tag men sedan fick vi igång samarbetet och upp i grusbacken innan fikat höll vi ihop hyfsat och vi hade 1,5 minut till klungan.

Efter en croissant, ett par hallon/lakritsskallar och 15 minuters vila startade vi igen. Mest nerför till Gränna med hyfsat samarbete men sedan kom vi till Röttle. Jag hade lite krampkänning och väntade på att någon skulle köra i backen. Jag kunde stretcha ut krampen lite när jag stod upp och jag blev förvånad när jag fick sköta farthållningen sista biten upp till Gränna golfklubb. Ändå mer förvånad blev jag när jag fick en lucka vid den lilla backen strax efteråt men jag tänkte att det inte var någon ide att köra för det kör Robocop ändå in och de andra kan ligga bakom och vila. Nu blev det så ändå. Jag och Robocop drog och de andra låg i rygg så jag bestämde mig för att göra något och hoppades på att Robocop och jag kunde bli av med några som inte hjälpte till. Efter att jag hade kört en stund hade alla utan Robocop kommit ifatt så ner mot Ölmstad satte jag mig upp och sa att om vi inte går runt kommer jag vänta in klungan.

Förra helgen körde jag ett 21 mils distanspass solo där jag testade att köra max i backen upp till Skärstadkyrka på slutet så när samarbetet bara blev sämre och sämre och det bara gick långsammare och långsammare var det bara att ladda inför backen.

screenshot017
Det är väldigt tydligt att detta är enda delen där vi inte drar ifrån klungan.

Inför backen fick jag flera gånger trampa med ett ben pga sendrag men eftersom jag inte ville visa något var det bara att acceptera smärtan. Efter 560 watt i 34 sekunder tittade jag bakåt. Ola låg i rygg, Björn hade släppt en lucka och Jonas hade gett upp. Jag var osäker på var jag hade Ola. Han har varit sjuk men var han så trött eller spelade han bara? Han hade ändå gått med mig som det kändes ganska enkelt varje gång jag hade kört men runt landsjön gick det runt 38 när jag drog och 35 när Ola gick fram och Björn gav sig inte så jag vågade inte hålla igen för mycket. Jag hade väldigt ont runt hela landsjön (jag har iofs alltid ont runt landsjön men vanligtvis är det bara själen och inte benen som gör ont) men in i grusbacken som är 700 m och 6%  fick jag ett bra flyt. Ganska tidigt önskade Ola mig ”lycka till” och släppte. Vi började också komma ifatt täten i damtävlingen och de som körde i ridegrupperna så jag fick lite ryggar att jaga vilket alltid underlättar. Jag såg att luckan hade ökat, i grusbacken drog jag ifrån med 21 sekunder, och in i Läxarp kände jag mig ganska säker. Hela backen vid Läxarp är 2,9 km och 4% men den börjar med en brant.

”Håller jag bara över 300 watt hela backen så kommer ingen ifatt mig” tänkte jag.

Efter branten fick jag tänka om ”Håller jag bara 280 watt kommer ingen ifatt mig.”

När båda låren hade krampat och jag hade tvingats sätta mig ner i en brant fick jag tänka om igen. ”Är jag bara aerodynamisk och håller över 250 watt hela vägen kommer ingen ifatt mig.

Jag höll 289 watt i backen och 262 watt till mål och ingen kom ifatt mig. I sista backen var jag 40 sekunder snabbare än tvåan och jag hade i mål 1,5 minut till Björn som hade passerat Ola och 10 minuter ner till klungan.

screenshot015

Veteran-sm var det jobbigaste loppet i år enligt stravas sufferscore men det var innan klubbmästerskapet som blev årets jobbigaste med knapp marginal. Jag var i betydligt bättre form på VSM vilket givetvis spelar roll, jag hade 40 i vilopuls på lördagsmorgonen mot 38 när jag är i riktigt bra form.

Visst kan det vara trevligt att rulla runt någon gång då och då men för mig är cykelsport smärta, lidande och taktik. La gara har två år i rad levererat väldigt smärtsamma och underbara cykeldagar.

Sedan januari 2012 har jag lagt ner 2957 timmar och jag har cyklat 79 543,3 km. Det var det värt men frågan är om det är någon mening med att fortsätta cykla nu när jag har vunnit det största man kan vinna?