Perfekt förutsättningar.

Jag tvekade länge om jag skulle köra Falkenberg Linje. Ett par grader och regn var inte så inspirerande men tävling är den bästa träningen och jag vet att jag inte hade gett mig ut ensam och träna i regnet så jag åkte. Tyvärr var det många som skrämdes bort av vädret, på startlinjen stod bara 8 av 18 anmälda. Inte så roligt men det var bara att göra det bästa av loppet och några duktiga cyklister kände jag ändå igen.

Tävlingen kördes 20 varv på Falkenbergs motorbana. Efter nästan ett varv när vi kom till det långa upploppet med sida-med och motlut slog de två framför mig av så jag tänkte att jag kör lite för att göra det jobbigt. När jag slog av lite och såg mig om efter att ha kört i 30 sekunder hade jag bara en cyklist på hjul så jag fortsatte. Fick två förningar av Bure-cyklisten som hängde med innan han släppte och sedan var det 18 varv solo.

En rolig bana som passar mig perfekt och det blåste ganska rejält vilket också passar mig så det var bara att köra. Mer spännande än så blev det aldrig och jag vann med över 2,5 minut.  Höll 40 km/h solo i 54 minuter i ganska hårda vindar utan att ta ut mig totalt.

Jätteroligt att få vinna för en gångs skull men tråkigt att det var så få startande.

Detta var egentligen bara träning inför nästa helg då det är Swe-cup Master i Vänersborg. Gp på lördagen och linje på söndagen. Cykel är roligt när man känner sig stark.

 

Hemsk backe.

Det var en riktigt rolig helg. Tempoloppet var skoj. GP-loppet blev ganska roligt till slut och linjelopp är alltid skoj.

Enda som inte var roligt under fryksdalens 3-dagars var backprologen. Tossebergsklätten är hemsk. Lika brant som kleva men längre.

Fördelen med att vara värdelös på bergsprologen är att man startar tidigt på tempot. Inte 100% nöjd. 333 watt förra helgen mot 328 denna helgen. 40,9 km/h och 14:e plats blev det. På veteran-sm förra året hade jag 41,1 km/h men då var det varmt, inte lika blåsigt och jag hade försökt toppa formen.

På lördagskvällen var det GP och jag var inte alls sugen. En ganska enkel bana och jag la mig bara längst bak och följde med. När det var 3 varv (av 8) kvar stannade det av i motvinden på den långa raksträckan. 1 min på strax över 500 watt så gick jag från sista plats till att vara solo. Det blev tävlingens näst snabbaste varv så klungan hämtade in mig på lite drygt ett varv. Resten av loppet gick jag bara med klungan.

Linjelopp är det roligaste som finns men på söndagsmorgonen var det kallt och benen var sega så motivationen var inte på topp. Mitt mål var att komma iväg med någon/några från Bure/Olympic/Tre berg. Efter någon mil såg jag en från Bure komma bakifrån och jag tänkte ”där ska jag vara med” men benen kändes sega och jag tvekade så jag backade ner i kön och hela första varvet blev mer socialcykling.

Vid varvningen efter halva loppet (45km) satte några lag fart i medvinden och det blev en hög jämn fart och strax innan motlutet hade de kört inte den ensamma Bure-cyklisten. Det kom några korta attacker i backen men inget allvarligt och jag tog mig fram mot täten. På toppen var det flera stora hål i asfalten. Något körde i ett hål och runt 10 cyklister kraschade mitt i klungan. Det blev lite körning i nerförsbacken, jag gjorde en attack men blev inhämtad. Marvig var med och kontrade på den attacken och gick iväg men tre andra. De blev inget bra samarbete och alla blev till slut inhämtade. Ner mot Sunne avlöste attackerna varandra och jag var med och körde men fick aldrig någon större lucka. Sista gången var vi tre som blev inhämtade med knappt en kilometer kvar. Då kom ännu en krasch, denna gång långt fram och jag klarade mig precis. Det var bara att försöka hänga med de få som hade klarat sig helskinnade men jag hade inte mycket kvar att spurta med och blev 6:a.

6:a är jättebra men många från sista kraschen hade nog slagit mig. Benen kändes aldrig bra men enligt wattsiffrorna var det inte så dåligt. Sista 4 minuterna var inte långt från pers utomhus. Jag har haft lite svårt att få upp pulsen hela helgen. Idag hade jag en medelpuls på 127. 69% av max. 10 sekunder låg jag på tröskelpuls.

Nu blir det vilovecka. Träning med JCK på tisdag och troligtvis ett motionslopp på torsdag. Sedan ska jag till stå i skogen hela helgen och hjälpa skogsmullarna med någon tävling.

Roligast under helgen var annars att min idol och förebild vann linjeloppet för elit.

Grattis Robocop! Fantastiskt roligt.

 

Fortsätter tjata.

Ja jag vet att jag fortsätter tjata men jag har ägnat timmar åt att analysera vad som hände på Örestadsloppet. Natten till tisdag vaknade jag 03:00 och var tvungen att jämföra kadensen mot mina motståndare i spurten.

Siffrorna har jag analyserat till max. Här är de tre delarna av mitt lopp. Roligt att se skillnaderna på watt och pulskurvorna i de olika delarna.

De första 5 km i klungan.

Nästföljande 20 km solo.

Sista 50 km i en grupp med 4 man.

Smärta.

Det finns många olika typer av smärta.

Jag har ganska ofta lite småont någonstans. Den typen av smärta, oftast i muskler, får man leva med om man tränar.

Sedan har vi smärtan när man är skadad. Något jag hemskt gärna vill undvika.

I morse hade jag ont i höger knä. En smärta som låg precis mitt emellan skadad och lite småont. Då gäller det att vara försiktig. Det gjorde inte så ont att jag behövde äta smärtstillande. Jag äter väldigt sällan tabletter. Jag använde nästan bara vänsterbenet när jag cyklade till jobbet, vilket jag kanske borde göra oftare eftersom jag är starkare i högerbenet. Nu känns det bättre men det blir ändå stretching och vila idag och kanske även i morgon.

Jag fick ett bra träningspass igår och känner inte att jag måste få in något mer hårt pass innan Frykdalens 3-dagar startar på fredag. Det är viktigare att ha pigga ben. Tävlingen börjar ju med en backprolog så i värsta fall använder jag den för att komma igång efter två vilodagar.

 

Fjärdeplatsen från Örestadloppet har varit svår att smälta. 71 km i utbrytning och så nära pallplats.

Bilden är tagen från en video av spurten som ligger på facebook, Jag är längst till vänster. Någon som har hittat några bilder från loppet?

 

Skitförbannad eller jättenöjd?

Så här efter Örestadsloppet har jag växlat mellan att vara skitförbannad på mig själv och att vara nöjd med min prestation. Jag hade två chanser att köra på slutet men jag var feg och väntade på spurten. Nu misslyckades jag totalt och blev sist.

Jag är ändå nöjd med min prestation. Att sitta i klungan och vänta på spurten är det tråkigaste som finns och eftersom det är så få som vågar göra något i veteranklungan var det attack som gällde. Efter knappt 4 kilometer var det några som körde lite i täten så jag tog mig fram i lä och attackerade. Ingen gick med och när jag svängde upp i medvinden utmed kusten var det bara att köra och hoppas att någon mer kom loss så jag fick lite hjälp. Jag försökte ligga på en hanterbar nivå och vid varningen efter 12,5 km hade jag 25 sekunder till klungan.

På andra varvet började modet sjunka. Drygt sju mil klarar jag inte ensam men nu är det för sent att ändra taktik. Det började bli tungt, jag har svårt att dricka när jag ligger på så hög belastning men klungan verkade inte ta speciellt mycket. När jag svängen in på upploppet för andra varvningen ser jag att tre cyklister är på väg ifatt så jag slår av lite, tar en gel och dricker. Andra varvet är bara 1 sekund långsammare än det första och klungan tar bara in 5 sekunder på mig. 41 km/h körde jag i de 2 milen jag var solo.

Det blev en befrielse att gå runt på 4 man och vi samarbetade jättebra. Vi fick aldrig några tider men det syntes med blotta ögat att avståndet ökade. Varv tre ökade vi avståndet med nästan en minut och trots att klungan gjorde sitt snabbaste varv på varv fyra så var vi i täten 26 sekunder snabbare på det varvet.

Sista varvet var förningarna inte lika långa eller hårda längre men vi samarbetade fortfarande bra och klungan närmade sig inte speciellt mycket. Jag kände mig pigg och in i det långa motlutet med 3,5 km kvar kunde jag inte bestämma mig. Ska jag attackera eller ska jag vänta. Jag fegade ur och väntade. In på upploppet låg jag sist igen och det stannade av men inte heller då vågade jag köra. Då gick det som det gick. Jag låg på en för tung växel när spurten startade och kom sist, några centimeter från tredje platsen.

Jag är nöjd med att jag var med och tävlade om segern och min prestation var det inget fel på men tänk om….. Resultatet kanske hade blivit detsamma men vem vet. Det var ändå ett jätteroligt lopp och skönt att vara med där framme.

 

På lördagen var det tempolopp. Även här är jag nöjd med min prestation. 337 watt till vändningen och 328 watt hem. Jag slog flera som jag fick styrk av förra säsongen men det var ändå 13 som var snabbare än mig. En av dem var Jonas Thoren som imponerade stort med en fjärdeplats. Jag hade en snittfart av 42,5 km/h över de 30 kilometerna.

 

Nästa helg är det tävling igen. Frykdalens 3-dagars i Sunne. På fredagen backprolog gäller det bara att förlora så lite tid som möjligt. Lördagens tempo är tufft men jag hoppas kunna avancera lite. På kvällen är det GP. Allt kan hända men jag ska inte tappa tid som jag gjorde förra året. Jag gillar linjebanan som vi kör på söndagen och förhoppningsvis kan jag hitta på något där. Det kommer bli en rolig helg.

Bra träningsvecka.

Östgötaloppet förra helgen var en bra genomkörare och jag har känt mig betydligt starkare denna veckan.

I tisdags på JCK´s träning var det 4×10 minuter lagtempo som avslutades med fri fart ner till Lalleryd där mållinjen var på toppen av backen. Jätteskoj träning särskilt eftersom vi var så många, 15 cyklister. Strava från träningen. Något jag har lärt mig är att när det känns som att överkroppen stumnar av mjölksyra så har man fortfarande lite kraft kvar. Jag hatade Rudelius när han låg i rygg och skrek på mig att köra de sista 3 kilometerna när vi var loss men jag hade nog inte hållit undan om han inte hade gjort det. Jag kan behöva en spark i röven för att ta ut mig ordentligt. Samma sak hände på Östgötaloppet. Jag låg i klungan och såsade vid varvningen. Då hörde jag Daniel skrika väldigt högt; ”Vad f-n gör du Rostedt”. Jag vaknade till och började tävla istället för att ligga mitt i klungan och fisa.

Jag kanske blir förbannad och kanske även skäller lite, Olle åkte tex på en salva i Girona för något år sedan, men i efterhand uppskattar jag det och jag behöver någon skriker på mig ibland för att prestera på topp.

I år har jag en ny sadel på tempohojen som jag är jättenöjd med och i onsdags hade jag fått på mitt nya vevparti med power2max wattmätare. Det kändes bra och wattmätare på tempohojen kommer att göra det ännu roligare. Nu gäller det bara att lära sig hur hårt jag kan köra. Det var första gången jag testade dubbelsidig wattmätare. Min stages på linjehojen mäter ju bara på vänster ben. Vid första testet var jag starkare i högerbenet, 54-46%.

 

Torsdagsträningen med JCK var protourrundan. 8 spurter. Tredje träningspass på tre dagar. Jobbigt. Lyckades ändå ta den sista långspurten.

 

Igår lördag var det distans. Torpa stenhus. 20 mil.  En episk runda på vägar man inte cyklar på så ofta och vi hade tom sol ibland. Lunch i Ulricehamn. Vi avslutade med lagtempo Mullsjö-Habo, 10km full fart. Nu har nog alla lärt sig att jag i år är en wheelsucker och spurtare. Team Aeroad-Zipp missade bara Köttkulla men annars tog vi hem alla viktiga skyltar.

Några av bilderna har jag snott av Roberth från instagram. Strava från rundan.

Skitvecka.

Lite synd att årets första tävlingsvecka blev en riktig skitvecka träningsmässigt. Nu hade jag inte tagit någon topplacering på dagens Östgötalopp ändå men det hade inte gått sämre med en bra vecka.

Förra helgens träning kändes bra men även om jag var ganska stark på tisdagens lagtempo var känslan en helt annan. Efter det har benen bara känts sämre och sämre. Ju mer jag vilade desto stelare blev jag och i fredags fick jag nästan mjölksyra av att gå uppför trapporna. Jag har stretchat och promenerat hela veckan men när jag har vaknat på morgonen har jag varit lika stel igen.

Det kändes lite bättre när jag vaknade i morse och vi gav oss av mot östgötaslätten. Det faktum att det skulle vara nästan vindstilla var ännu ett minus som gjorde att jag inte var speciellt laddad på startlinjen.

Nu gjorde vinden ändå skillnad och jag fick höra att elitklungan hade spruckit upp på kantvindspartierna efter Borensberg så något var jag ju tvungen att göra. Starten gick värdelöst och jag hamnade väldigt långt bak men som tur fanns det ett kort parti med kantvind strax innan Borensberg. Det kostade 500 watt i drygt en minut men jag avancerade runt 60 platser. I Borensberg såg jag att Rille från Fredrikshof fick en lucka, honom ville jag gärna ha med mig så jag körde ifatt honom och lite senare var vi en grupp på 6 cyklister. Det blev aldrig någon riktig satsning och vi var inkörda efter några kilometer men jag fortsatte att attackera. När vi vände upp i motvinden och inget hade hänt lugnade jag ner mig tills vi kom till de korta varven.

Jag försökte någon attack och körde lite i kantvindspartierna på de korta varven men benen kändes inte lika bra längre och jag missade alla grupper som gick iväg. Nu var den decimerade klungan ändå samlad in på sista varvet. Vi var över 100 startande och det var ca 40 kvar. I den snabba nerförsbacken med några kilometer kvar blev det en krasch strax framför mig och jag hann tänka att jag kommer köra över han som var framför mig men han var skicklig och klarade hålla sig på hjulen och även jag klarade mig efter ett breställ. Vi fick jaga lite men kom ifatt och på rakan innan upploppet kunde jag avancera. In på upploppet hade jag en perfekt rygg men när en cyklist framför nästan stannade fick jag slänga mig ner i gruset och sluta trampa. Jag klarade mig men tappade mycket, i det läget hade jag förhoppningar om en riktigt framskjuten placering. Nu kom jag någonstans i mitten av klungan.

Efter den veckan med bara ett riktigt träningspass så är jag nöjd med loppet. Nu hoppas jag på en bra och hård träningsvecka så ser jag fram emot tävlingarna i Örestad 23-24:e april. Då……..